Taivaan sinessä
Junttius on aina pysynyt ihmeliimalla kiinnitettynä etikettinä kotimaisen rock-popin kyljessä kuin sanonkomikä Junttilan tuvan seinässä. Harva on yrittänyt olla cool ja vielä harvempi on onnistunut siinä. Toisaalta näitä menestyneitä tyylitaitureita on ollut mukava muistella. Belaboris, Pim ja Bullworkers ovat ryhmiä, joita yhä ympäröi outo hohto.
Ilman eri karsinaa tähän luokkaan on nyt ryntäämässä Rinneradio. Undergroundjazzista ponnistaneen ryhmän viides albumi Rok (Rockadillo) naittaa jazzin, trip hop -rytmit ja ambientin niin onnelliseen liittoon, ettei kuulija voi kuin nieleksiä liikutuksesta. Kahdeksan instrumentaalin pakkaus tarjoaa sytykettä niin nurmikkopaloon kuin kunnon roihuun. Saksofonit ja ambient-sävyt soivat saumattomasti yhteen, ja oikein kummeksuttaa, ettei tätä ole kukaan aikaisemmin yrittänyt. Keitoksen tulisina mausteina toimivat rytmiraidat, jotka sitovat puhaltimien venyttelyt ja syntikkasuhinat toisiinsa.
Rokilla musiikillisten rajojen ylittäminen puolin ja toisin tapahtuu luonnollisesti, ilman pakkoa. Kerrankin kokonaisuus on suurempi kuin osiensa summa. Ei voi kuin onnitella Lisa Simpsonia hyvän instrumentin valinnasta.
Miska Rantanen
Rok (Rockadillo)
Av: Urban Århammar - Popöga 149 (Vecka 13, 1996)
Music är ett språk som når över gränser. Fast ibland måste man ha ett lexikon för att fatta, och ett sådant saknar jag här gången. När svenska distributionsbolaget av någon anledning inte funnit sig nödgat att bifoga ett uns information om RinneRadio blir det värre. Fakta är att RinneRadio kommer från Finland och består främst av Tapani Rinne, Jari Kokkonen och någon som kallar sig Kajasto. Dessutom har de på "Rok" ett antal "quests" som bidrar med röster och programmering och beats och annat.
Rinne ansvarar för "vindstrument", vilket jag antar betyder att han är den som står för det tutande i lurar som RinneRadios musik byggs kring. Detta väldigt jazziga moderniseras av rytmpåläggning och techno-tongångar och kryddas dessutom med en och annan folkmusiktraditionsenlig blick i backspegeln. Alltihop ger ett egendomligt sväng. Inte helt ospännande.
Tyvärr är jag lätt allergisk mot just blåsinstrument. Deras främsta funktion brukar för ofta vara att framhäva hur känslig en svinig Rolf Lassgård-poliskaraktär i en TV -serie egentligen är. När detta ska visas upp skickas rollfiguren ut i en solnedgång, eller ännu hellre/värre soluppgång med en saxofon eller klarinett eller vad det nu må vara. Så står han där och tutar och är en förbannat fin människa. Bara genom att förpesta omgivningen med förstärkta blåsljud.
Hade Tapani Rinne ägnat sig åt andra instrument hade "Rok" inte varit tokig alls. Nu sänkar han skivan. För att parafrasera hjälten Chuck D - Miles Davis var en hjälte för många, men betydde aldrig ett skit för mig.
Rumba 2.9.1996
